Hem Om Skolan Måleri Grafik Skulptur Personal Galleri Övrigt Anslagstavlan             


 

VARFÖR ÅKER MAN
TILL VENEDIG?


Ja, varför gör man det?

En lång och jobbig bussresa, krångligt och dyrt att parkera, dyrt och turistigt, en sjunkande stad, med lutande hus och tomma spöklika palats, låter inte deppigt? En plats där man måste trängas med otaliga andra turister på Rialtobron och på San Marcoplatsen och på gatorna och gränderna runtomkring. Trängas på vaporetton på väg till Giardini och Arsenale, eller till Accademia och Ferrovia bland hundratals andra. Varför gör man det?
Jo, kanske för att vägen över Alperna är sagolikt vacker, för att det är trevligt att sitta på en buss med likasinnade, för att få kliva av på Piazzale Roma mitt i natten och gå med sin väska över bron in i Cannaregio. För att få komma in på gården och sätta nyckeln i låset till sin venetianska lägenhet, och vakna nästa morgon i samma lägenhet, gå ut på gatorna och ta en espresso vid en bar.

För att få en biljett till Biennalen och sedan gå runt hela dagen och se på konst från hela världen; Israel, Angola, Elfenbenskusten, Island, Rumänien, Ryssland, Belgien, Zimbabwe, Mexico, Italien, Chile, Sydafrika, Korea, de har alla valt ur konstnärer som arbetar i de mest olikartade material och med de mest skiftande idéer; teckning, fotografi, ljud, tyg och trä, plåt och kvistar, film, måleri, lera, färgade kryddor, orkestermusik på vatten, bokkonst - på Biennalen och i Arsenalen och vidare ut i Venedigkartans alla hörn visas konst från världens alla hörn. För att en del av detta är makalöst bra och bara möjligt att se här, för att vi pratar om det tillsammans och för att det ger oss mening och egna idéer, som i sin tur ger andra människor idéer.

För att färden med vaporetton från Lido sent på kvällen går längs Canal Grande, där man kan sitta en timme i skymningen och känna lukten av havet och se sidokanalerna försvinna in i mörkret medan Muranolamporna tänds i salarna. För att det bara är här som man kan kliva av på en gungande brygga och önska varandra buena notte och drömma om nästa dag i Venedig.

Åsa Pröjts text och foto ©2013